Bergfink

Bergfink

Bergfink

Fringilla montifringilla

Bergfink läte

Bergfinken har en nordlig utbredning och häckar över hela tajgaområdet, från Norge i väster till Kamtjatka i öster.

Utseende

Den mäter 14–16 centimeter och väger 17–30 gram. Strupen, bröstet och mindre vingtäckarna är ofläckat roströda medan buken är vit, ofta med cirkelformade mörka fläckar på kroppssidan. Strupe och bröst är orangebeige, manteln varmbrun och mindre täckarna rostbruna. Bergfinkens dräkt kan på vintern och våren vara ganska variabel eftersom den nöter bort brämen på vissa dräktpartier, exempelvis på huvudet och manteln, vilket får häckningsdräkten att framträda gradvis och olika fåglar har nått olika långt i denna process. På vintern är den konformiga näbben halmgul med svart spets hos båda könen medan adult hane i sommardräkt har svart näbb. Det svenska beståndet varierar kraftigt men uppskattas till ca 2 miljoner par.

Utbredning

Dess huvudsakliga övervintringsområde ligger i Väst- och Mellaneuropa och i södra och mellersta Asien. Bergfinken är en flyttfågel med ett mycket stort häckningsområde som sträcker sig genom norra Europas och Asiens tajga, från Norge i väster till Kamtjatka i östra Ryssland. Den övervintrar främst i Europa, från södra Sverige och ibland södra Norge och söderut, i stora delar av Storbritannien, i nordvästra Afrika, i Mellanöstern och vidare i södra och mellersta Asien, inklusive norra Sydostasien och Japan. Den observeras sällsynt i Alaska och Nordamerika, från öst till väst. Den är en utpräglad flyttfågel men det förekommer ett litet antal i Skandinavien som är stannfåglar eller lever som strykfåglar vintertid. Artens häckningsområde i Sverige sträcker sig ungefär till den biologiska Norrlandsgränsen, ungefär i Dalarna, men mindre antal häckar även ned till Stockholmstrakten, och enstaka sällsynt även längre söderut.

Levnadssätt

Den adulta hanen har på sommaren en kontrastrik teckning med glänsande blåsvart huvud, nacke och mantel. Den adulta honans huvud och nacke är grått och brunt med två svagt svarta längsgående ränder på hjässan. Buken är vitbeige med mörkfläckad beigeorange kroppssida. Dess sång är ganska monoton och ödslig, och påminner om en sekundlång rak surrande summerton. Ornitologen Erik Rosenberg jämförde den med en liten cirkelsåg i fjärran. Dess ljudliga lockläte är karaktäristiskt och har en nasalt kväkande karaktär. Under vår- och höststräcket kan man se stora flockar med bergfinkar som rör sig på ett märkligt rullande sätt över stubbåkrar och fält. Rosenberg kallade det här för "bergfinkstraktorn", beroende på att sista ledet då och då flyger upp och tar täten.

Häckning

Den lägger normalt fem till sju ägg som är 20 millimeter stora, grön- eller brunaktiga med mörkare fläckar, som liknar bofinkens. Äggen ruvas i elva till tolv dagar av honan. Ungarna stannar därefter i boet i tolv till 13 dagar. I södra Lappland och i Västerbotten har den kallats för gäddfräsen eftersom dess ankomst om våren sammanföll med gäddans lek och man visste då att det var dags att lägga ut fångstredskapen.

Status

IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC). Världspopulationen uppskattas till mellan 35 och 65 miljoner könsmogna individer.

Källor:

  • Wikipedia - https://sv.wikipedia.org