Bofink
Fringilla coelebs
Bofinken utmärker sig i flykten genom sina dubbla vita vingband och de yttre stjärtpennornas vita fält, som kontrasterar mot den i övrigt mörka stjärten.
Utseende
Den mäter 14–16 cm, har ett vingspann på 25–29 cm och en vikt på ungefär 20 gram. Den har en kort, tjock och konisk näbb, på vilken näsborrarna sitter närmare näbbryggen än käkkanterna. Den adulta hanen skiljer sig från honan på att pannan är svart vid näbbroten och den övriga delen av huvudet är gråblått, utom kinderna, som är rödbruna. Den rödbruna färgen sträcker sig också ned på hals och bröst, där honan istället är mattare färgad i gråbrunt. Bestånden i nordvästra Afrika, Kanarieöarna, Azorerna och Madeira inkluderades traditionellt i arten, men urskiljs efter studier som de egna arterna afrikansk bofink (F. Det omsorgsfullt byggda redet är tjockt och skålformigt och består av rötter, barkbitar, strån, mossa och lavar.
Utbredning
I olika områden förekommer olika läten, så kallade regionala dialekter. Den återfinns från granskogs- eller lägre delen av tallskogsregionen i Lappland, ned till södra Europa och vidare in i västra Asien. Delar av världspopulationen är flyttfåglar och många övervintrar i södra Europa och norra Afrika. Särskilt honan med sina årsungar lämnar häckningsområdet på vintern, medan äldre bofinkshanar i större utsträckning övervintrar i sitt revir. Bofinken har introducerats till Nya Zeeland, där den förekommer på både Nord- och Sydön. Fringilla coelebs gengleri Kleinschmidt, 1909 – häckar på Brittiska öarna, Yttre Hebriderna och Orkneyöarna Fringilla coelebs coelebs Stresemann, 1925 (inklusive schiebeli och balearica) – häckar från kontinentala Europa till centrala Asien, västra och norra Turkiet, centrala och östra Kaukasus och nordvästra Iran Fringilla coelebs solomkoi Menzbier & Sushkin, 1913, inkl.
Levnadssätt
Även på icke flygande fåglar är de båda vingbanden framträdande. Då bofinken rör sig på marken nickar den rytmiskt på huvudet och den flyger i kraftfulla bågar. Bofinken är en ganska orädd fågel. Lövsångarens sång liknar bofinkens, men är tydligt svagare, och utan drill i slutet. Bofinkens lockläte är ett högljutt fink, fink. Dess flygläte är ett dämpat jupp. Förutom locklätet fink finns även i vissa trakter ett hyitt eller rrhy som kallas "regnsång". Juvenilen lär sig att sjunga under den första våren genom att härma sina artfränder.
Häckning
Detta läte kan fungera som lockläte, varningsläte eller revirläte. De melodier som de lär sig på det sättet sjunger de sedan under resten av livet. På våren markerar hanen sitt häckningsrevir genom ljudlig sång. Redet byggs oftast på en höjd av två till tio meter, på buskar eller högt i träden i en grenklyka, och väl maskerat med mossa och lav. Honan lägger tre till sex ljusbruna eller blåaktigt vita ägg per kull.
Status
Andra populationer är stannfåglar eller strykfåglar.
Källor:
- Wikipedia - https://sv.wikipedia.org