Dvärgbeckasin
Lymnocryptes minimus
Utseende
Trots sin relativa likhet med enkelbeckasin och dubbelbeckasin förs den som ensam art till det egna släktet Lymnocryptes och genetiska studier visar att den istället står närmast morkullor. Den mäter 18 till 20 centimeter, inklusive näbb, och den har ett vingspann på 33 till 36 centimeter. Precis som de båda andra svenska beckasinerna har den en fjäderdräkt som går i beige, vitt, brunt och svart och som de båda andra har den ett beige- och svartrandat ansikte men dess "mittbena" är, till skillnad från de båda andra, mörk. I flykten ser man att den har trubbigare vingspetsar är enkelbeckasinen, spetsig stjärt utan något vitt och den flyger mindre ryckigt än enkelbeckasinen. Ett mycket litet och minskande bestånd finns troligen även i södra Sverige, utöver enstaka oregelbundna häckningar i nordöstra Skåne, Halland och Uppland huvudsakligen i sydvästra Småland. Den födosöker i mjuk lera där den använder sin långa näbb för att plocka upp, eller gräva upp byten.
Utbredning
Den häckar på myrar från norra Skandinavien österut till östra Ryssland. Vintertid flyttar den till ett stort område från södra Europa till Sydostasien samt i Centralafrika. Den övervintrar från Storbritannien och Danmark och vidare söderut utmed europeiska Atlant- och Medelhavskusten, i norra Afrika och över ett stort område i Centralafrika söder om Sahara, vidare österut lokalt på Arabiska halvön, lokalt genom södra Asien, Indien och Sydostasien så långt österut som Hongkong. Tillfälligt har dvärgbeckasinen påträffats även i Nordamerika, dels på Newfoundland, dels på västen i Alaska, Oregon och Kalifornien. Dvärgbeckasinen flyttar åt sydväst i oktober–november, de flesta förmodligen till Västeuropa, mer tillfälligt i södra Sverige. Dvärgbeckasinen återvänder till södra Sverige i mars, men sträcket kulminerar i månadsskiftet april–maj och kan då ibland noteras spela på rastlokaler.
Levnadssätt
Det har liknats vid en avlägset galopperande häst. Lätet hörs sällan, ett dämpat "gätj" när den skräms upp. Fynd finns även från Barbados i Västindien. Den lever främst av insekter och maskar men även växtdelar. När den gående födosöker gungar den snabbt på framkroppen som en symaskin. Dvärgbeckasinen trycker mycket hårt och den flyger upp, och då oftast utan något läte, först när man nästan trampar på den. Dock brukar den inte flyga iväg så långt utan landar ganska snart igen. Den fördes senare till släktet Lymnocryptes som myntades av Heinrich Boie 1826.
Häckning
Resultat från genetiska studier visar att den sannolikt är systerart till morkullorna i Scolopax. Den placerar sitt väl dolda rede på marken och lägger tre till fyra ägg.
Status
IUCN kategoriserar den som livskraftig. Populationsutveckling bedöms som stabil. Detta sammantaget gör att internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar arten som livskraftig (LC). Den lilla sydsvenska populationen i Småland har dock minskat kraftigt, från högst 100 revir 1970, till troligen 20–30 revir vid en inventering 1990.
Källor:
- Wikipedia - https://sv.wikipedia.org