Nattskärra
Caprimulgus europaeus
Nattskärra är en nattaktiv fågelart som häckar i Eurasien och nordvästra Afrika. Nattskärran har ett stort, platt huvud med en mycket kort men bred näbb som omges av borst som sitter fast vid näbbroten.
Utseende
Dess fjäderdräkt är vattrad i grått, svart och rostgult med längsgående svarta fläckar. Hos hanen har de tre främsta handpennorna en stor vit fläck på mitten, och de två yttersta stjärtpennorna på varje sida har vit spets. Hos honan, som för övrigt utmärks genom något dunklare färger, är dessa partier rostgula istället för vita. Den mäter 26–28 centimeter i längd och har ett vingspann på 57–64 centimeter. De korta fötterna med starkt förlängd mittå ses sällan när fågeln observeras i fält. Ljudet kan även liknas vid en motorcykel som kör förbi på långt avstånd.
Utbredning
Den förekommer så långt norrut som mellersta Storbritannien, sällsynt i södra Norrland i Sverige och mellersta Finland och österut genom södra Ryssland, Mongoliet, till Bajkalsjön och de nordliga delarna av mellersta Kina. Den saknas som häckfågel i stora delar av Kazakstan men häckar söder om landet, så långt söderut som sydvästra Iran. Den övervintrar främst i tropiska och södra Afrika, i Zambia, Malawi, Namibia, Zimbabwe och Sydafrika men även i Gambia. Caprimulgus europaeus meridionalis (Hartert, 1896) – häckar runt Medelhavet till nordvästra Iran och Kaspiska havet Caprimulgus europaeus sarudnyi (Hartert, 1912) – häckar öster om Kaspiska havet från Kazakstan till Altaj Caprimulgus europaeus unwini (Hume, 1871) – häckar från Irak och Iran till västra Tien Shan, Turkmenistan och Uzbekistan Caprimulgus europaeus plumipes (Przevalski, 1876) – häckar från nordvästra Kina till västra Mongoliet Caprimulgus europaeus dementievi (Stegmann, 1949) – häckar i nordöstra Mongoliet och södra Transbajkal Den mytiska tarimnattskärran (Caprimulgus centralasiaticus) behandlades fram tills nyligen som en egen art, men anses numera vara en nattskärra. I Europa förekommer den på öppna hedar och i buskmarker, men i dess norra utbredning mest i gles tallskog och på hyggen. Den häckar på upp till 5 000 meter över havet, ofta på glesa tallhedar och -åsar nära kalhyggen med frötallar.
Levnadssätt
Den jagar flygande insekter, inte minst i skymningen. I flykten verkar den betydligt större och falkliknande. Den kan närmast jämföras med ljudet av en spinnrock, vilket även historiskt lett till folkliga namn som spånekäring (spinnkäring). Denna sång framförs i timtal nästan utan paus i skymningen och på natten. Detta "surrande", som varierar i tonhöjd och ljudstyrka, växlar vid större upprördhet från kvåårååårrrårrr. När det plötsligt avstannar kan man ibland förnimma mycket höga, utdragna diiieyyh-inslag och flerfaldiga, ganska högljudda vingslag. I ljudexempel kan man tydligt märka variationer i intensitet som orsakas av att fågeln byter läge. Den var bara känd från ett enda exemplar, en yngre hona insamlad i södra kanten av Taklamakanöknen 1929.
Häckning
Den lägger två ägg, tidigast i slutet av maj och början av juni, som är gråmarmorerade. Nattskärran bygger inget bo, utan äggen läggs på vegetationslös torr mark, i en grund grop; äggen ruvas i 17–21 dagar, nästan uteslutande av honan. I Karin Boyes dikt "Nattkärran" beskrivs ljudet som "Fjärran, fjärran, nattskärran sjunger ensam sin tonlösa, tröstlösa vaggmelodi", men Boye beskriver även nattskärrans vana att höras i den sena skymningen: "Ingen kan längta så mot det fjärran som skärran mot det evigt vinkande, evigt vikande blå".
Status
2005 kategoriserades den som sårbar och 2010 som nära hotad i Artdatabankens rödlista. 2015 ansågs hotläget vara ännu bättre, varför den omkategoriserades som livskraftig och finns därmed ej längre med på rödlistan.
Källor:
- Wikipedia - https://sv.wikipedia.org