Ormvråk
Buteo buteo
Ormvråk är en medelstor hökfågel som häckar i palearktiska regionen och är den dominerande vråkarten i stora delar av Europa och västra Asien. Örnvråkens afrikanska population förs ibland istället till ormvråken.
Utseende
I Europa är den vanligen stannfågel, men bestånd i Skandinavien och Finland liksom östligare fåglar flyttar vintertid söderut. Arten har en mycket varierande fjäderdräkt, både mellan individer och bestånd, och förväxlas därför lätt med andra rovfåglar som bivråk och fjällvråk. Ormvråken är ofta vanlig och vida spridd och beståndet anses vara livskraftigt. Den mäter 45–58 cm med ett vingspann på 110–132 cm och väger ungefär 1 kg. Fjäderdräkten är mycket variabel vad gäller färg. Dräkten är oftast brun med spräckliga eller vattrade kroppsdelar men varierar mycket.
Utbredning
Den häckar i skogar eller dungar intill öppna områden och ses ofta kretsa högt eller sittande utmed vägar på jakt efter byten som smågnagare, fågelungar, reptiler, groddjur och till och med daggmask. Det förekommer extremt ljusa former som ibland kallas börringevråk. Enligt systematiken hos AviList har ormvråken ett stort utbredningsområde i palearktiska regionen som sträcker sig från Azorerna och Kap Verdeöarna i väst till Centralasien i öst. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar med vinterkvarter i främst sydöstra Afrika, norra Afrika, Främre Orienten och Indien, medan merparten av Europas population buteo är stannfåglar. En hypotes är att både kapverdevråken och sokotravråken är rester av en gammal vråkpopulation som förekom vida spridd över norra Afrika när Sahara var ett savannområde. Även sydafrikanska skogsvråken och madagaskarvråken har tidigare inkluderats i ormvråken, men betraktas allmänt som egna arter.
Levnadssätt
Vissa exemplar är gulbruna eller nästan vitspräckliga. Ögat är mörkbrunt eller nästan gult. Bivråken har också en avvikande flyktsilhuett med plana eller något sänkta vingar, medan ormvråken kretsar med vingarna något resta. För att vara en rovfågel är ormvråken relativt talför. Det vanligaste lätet är ett fallande jamande som mest hörs i flykten. Ungarna tigger snarlikt men är ofta mer vibrerande och mer klagande.
Häckning
Flytten söderut till vintervistet äger rum augusti-november, och återflytt till häckningsområdet sker februari-maj. Det placeras i ett större träd, oftast gran, och honan lägger i april–maj två till fyra ägg. Ormvråksparet ruvar sedan äggen gemensamt i 33–38 dygn och tar sedan hand om ungarna tillsammans. Om det råder brist på föda, kan, precis som hos många andra rovfåglar, den svagaste ungen dödas, för att fungera som föda åt den starkare ungen.
Status
Enligt AviList krävs dock mer forskning för att utröna dess artstatus, varför den tills vidare behålls inom ormvråken.
Källor:
- Wikipedia - https://sv.wikipedia.org