Pilgrimsfalk
Falco peregrinus
Pilgrimsfalk är en stor och kraftfull falk med distinkt teckning i svart/grått och vitt. En störtdykande pilgrimsfalk kan komma upp i en hastighet av 320 km/h eller mer, vilket gör att den brukar betecknas som världens snabbaste djur.
Utseende
Ryggen är mörk och undersidan är ljus, med tät grå vattring. Kroppslängden är 40–50 cm, vingspannet 80–110 cm (hanen de mindre värdena, honan de större). Hanen är således ungefär stor som en ringduva, honan något större än en kråka. Könen har en liknande teckning, men likt många andra rovfåglar är honan tydligt större än hanen, upp till 30 procent. Hanar väger 440–750 gram och honor 910–1500 gram.
Levnadssätt
Ansiktsmasken är skarp med tydlig falkmustasch. Stup om minst 10 och upp till 100 meters höjd föredras, helst ska stupet ha vatten nedanför. Pilgrimsfalkar tillbringar ofta vintrar i fiskelägen och hamnstäder, där de jagar måsar, kajor och duvor. Vad gäller maxhastigheten har olika studier pekat på olika resultat från 320 km/h till hastigheter på över 380 km/h. Dessa hastigheter gör att pilgrimsfalken sedan länge benämns som världens snabbaste djur men några faktiska vetenskapliga studier som prövat detta finns inte. I boken The Gyrfalcon hävdar Eugene Potapov och Richard Sale istället att jaktfalken kan vara snabbare. Vid normal flykt håller fågeln 90-110 km/h.
Häckning
Boet är ofta ett övergivet bo av korp eller mindre ofta kungsörn, annars direkt på klippan eller i träd i övergivna bon efter exempelvis kungsörn eller fjällvråk. Fågeln kan även använda högt belägna platser i (övergivna) industrier som häckningsplats. Berguv konkurrerar med pilgrimsfalken om häckningsplatser och är också en fara för ungarna. Det allvarligaste problemet var att häckande fåglar ruvade sönder sina ägg eftersom äggens skal blev mycket tunt som en följd av giftansamlingen i föräldrarna. 1976 överlevde inte en enda unge.
Status
Merparten av de nordliga populationerna är flyttfåglar medan de sydliga är stannfåglar. Skrattmås, duva, stare och trastar utgör tillsammans nästan 75% av bytena i vissa populationer. Ett bevarandeprogram lyckades rädda 20 par i Tyskland och Polen och utifrån dessa har populationen börjat återhämta sig men det krävs fortfarande stora insatser för att denna population helt ska återhämta sig i Tyskland, Polen, Ryssland, Belarus och Baltikum.
Källor:
- Wikipedia - https://sv.wikipedia.org