Stare
Sturnus vulgaris
Staren är dock mindre, har spetsiga vingar och i sommardräkt en metalliskt blänkande fjäderdräkt.
Utseende
För en ovan betraktare kan den förväxlas med koltrasten, eftersom denna är en annan vanlig gulnäbbad mörk fågel som ses öppet på gräsmattor och inne i samhällen och städer. Arten är allätare, och lever av en mängd olika ryggradslösa djur men även frön, frukt och bär. Bestånden i Europa har efter en markant ökning på 1800-talet, minskat sedan 1960-talet. Den har en kort stjärt och i flykten verkar vingarna trekantiga och spetsiga. Den väger i genomsnitt 82 gram, där honorna genomsnittligt är något lättare. I vinterdräkt är kroppen svartaktig med metalliskt grön eller purpurfärgad glans och fjädrarna har vita till beigefärgade spetsar.
Utbredning
Den har även introducerats till Australien, Nya Zeeland, Kanada, USA, Mexiko, Peru, Argentina, Falklandsöarna, Brasilien, Chile, Uruguay, Sydafrika och Fiji. I de södra och västra delarna av Europa, och i sydvästra Asien, är den en stannfågel medan häckfåglarna i norra och nordöstra delarna flyttar söderut och västerut inom häckningsområdet under vintern, men även längre söderut, till Iberiska halvön och Nordafrika. Den bebor de boreala och tempererade zonerna, samt den nordligaste delen av medelhavszonen, i Europa och Asien från Island och Norge i väster, till centrala Sibirien och nästan ända till Bajkalsjön i öst. I Europa ligger den norra utbredningsgränsen vid Nordkap och på Kolahalvön, längre österut vid norra Ural, och avviker i västra Sibirien tillbaka till ungefär 60° nord. Utbredningens sydgräns löper i Europa genom norra Spanien, södra Frankrike, Italien, Jugoslavien och norra Grekland; i Asien genom Turkiet, norra Irak och Iran, Afghanistan, Pakistan och nordvästra Indien bort till nordvästra Mongoliet.
Levnadssätt
Det är en ljudlig fågel, speciellt när den är samlad i flockar, och den har en omusikalisk men mycket varierad sång. Dess förmåga att härma ljud finns omskrivet i litteraturen, både av Plinius den äldre och William Shakespeare. I vissa områden har den tidigare vanliga synen av mycket stora synkroniserade flockar av starar blivit allt mer sällsynt. Kroppen är då i sin helhet svartaktig och metalliskt glänsande. Könen skiljer sig endast obetydligt åt. Den har ett diffust ljust ögonbrynsstreck och örontäckarna är något mörkare. Vingarna är mörkbruna med ljus bräm och är utan metallglans. Sist ruggas fjädrarna på huvudet och vingar, vilket gör att man under denna period lätt kan urskilja dessa ungfåglar med kvardröjande mattbrunt huvud.
Häckning
Staren bygger ett slarvigt bo i en naturlig eller konstgjord håla, och lägger vanligtvis 5–6 ljusblå ägg. Äggen kläcks efter två veckor och ungarna stannar i boet i ytterligare tre veckor. Efter häckningen samlas den på ett typiskt sätt i stora flockar. Den saknas endast i det inre av stora slutna skogsområden, i fullständigt utrymda jordbrukslandskap samt i höjdlägen från ungefär 1500 meter och uppåt. Populationerna i den södra delen av häckningsområdet är delvis stannfåglar, medan andra flyttar söderut.
Status
faroensis – en isolerad population på Färöarna. Zetlandicus – en isolerad population på Shetlandsöarna och Yttre Hebriderna. I delar av Australien låter man därför jägare skjuta av populationen med starar. De centraleuropeiska populationerna är partiella flyttfåglar, antalet stannfåglar uppgår till 2,5 % i Schweiz och delar av Sydtyskland och till 8 % i Östtyskland, Tjeckien och Slovakien.
Källor:
- Wikipedia - https://sv.wikipedia.org